Desperat mamma

I dag, min och mannens bröllopsdag, håller vi oss på vart sitt håll. Jag är hemma och myser med barnen och mannen är i Linköping och hjälper en kompis med lite byggande. Vi valde att fira bröllopsdagen i går i stället. Bubblade på Grand, åkte till NetonNet och köpte laserskrivere, åt på Bishop och hade trevligt. Ända som inte var så trevligt var att SDU (Sverigedemokraternas Ungdomsparti) hade något på gång utanför Grand. Det trevliga var ju att alla som stod och tittade på buade så högt att ingen hörde vad SD-talaren sa. Fattar inte det där partiet. Är de verkligen så rädda för främmande kulturer? Så trångsynta? Så rädda i sina små själar? För det är ju det som skapar nazister och rasister...rädsla...De tror de är tuffa, men ägentligen är de som, ynkliga mesar. Pip-pip på den SD-anhängare som skulle råka läsa min blogg.

Så till mina föräldrar, jag vet att ni har dåligt samvete för att ni bor så långt borta och inte kan avlasta oss i vardagen. Men det behöver ni inte ha. Jag visste att det skulle bli tufft att börja studera igen, särskilt med hus och två barn. Det blir hårt och tid för en själv är bara att glömma. Det är stressigt att hämta barn, fixa middag, leka och umgås lite med barnen, tvätta, städa, diska, plugga mm. Men vi klarar oss utmärkt. Kanske blir värre den dagen sjuka barn krockar med en tentamen eller viktig skoluppgift, men jag orkar inte ta sorgarna på förskott. Ni får ladda krafter tills ni kommer på besök :-) Då finns det utmärkta möjligheter att avlasta oss! Ni får planera in nästa besök när barnen blir sjuka. Det är då behovet för hjälp är som störst. Eller inför en viktig tenta! Puss och kram på er!