3 februari 2009
Äntligen, efter 1 veckas matvägran, äter mitt lilla hjärte igen. Igår trodde vi att vi skulle knäckas fullständigt, då var tjejen jätteledsen, hungrig och vägrade äte. Hon bara grät och grät i flera timmar. Till slut fick vi försöka locka med lite glass (hon hade inte ätit på hela dagen) och då fick vi i henne lite.....Det är nog tänder på gång (hörntänderna uppe), så glassen bedövde väl värken lite, och efteråt fick vi i henne lite youghurt och flinger.
I dag har hon "blivit normal" igen. Hon har ätit som en liten häst och varit glad og go´. Sånt värmer en mammas hjärta....Men man frågar ju sig själv, vill man gå igenom detta med ett barn till? Alla bekymmer och sömnlösa nätter, matvägran mm. Vill ju gärna ha ett barn till, men man kanske ska vänta några år till så att man glömmer hur illa det kan vara! För det är ju så att man glömmer...jag kommer inte ihåg förlossningen, bara tankarna jag hade: "aldrig ett barn till" och "jag tror jag dör", det jag kommer ihåg mest är lyckokänslan när hon låg i mina armar och tittade upp på mig!
