Desperat mamma

Det är ju det värsta som kan hända en förelder. Min kompis har nyss förlorat sin lilla son. Vad hann han bli? 3 år? På grund av långa avstånder så har jag bara hälsat på grabben en gång, men man blir ju så ledsen ändå. Jag har ju räknat henne som en av mina bästa kompisar. Även om vi inte ses så ofta, så känns det inte så när vi väl träffas. Visst är det skönt med sånna kompisar? Allt är som vanligt fast man bara träffas vart annat eller vart tredje år. Men nu skulle jag vilja vara där. Att få ge en kram och lite tröst i den här tuffa tiden. Även om man har fler barn, så får man ju aldrig tillbaka det man förlorat. Så brått. Så oväntat. Att inte få säga hej då på riktigt.

Kommer nog att ge mina barn en extra nattakram i kväll. Eller det gör jag alltid. När barnen har somnat och innan jag går och lägger mig, så går jag in till dem och stryker dem över håret och säger att jag älskar dem. Det började jag med när tjejen var 6 månader och fick eget rum och det kommer jag nog göra till den dagen de flyttar hemifrån. Barnen är bara till låns och man vet aldrig när de lämnar en. Hoppas bara det dröjer.